Lunatics som man möter när man åker kommunalt.
Är det inte så, att mentalt handikappade människor ska få vård? Uppenbarligen inte. För nästan varje gång jag ska bege mig någonstans, möter jag folk som jag blir rädd/förbannad/äcklad av.

Det är inte det att jag är rå, tvärt om. Men varje gång jag går ut genom porten vill jag komma in helskinnad igen.
Det vore trevligt. Tack.

Kände att jag var tvungen att tillägga min mening i ämnet också.

Hon må kanske inte vara min fadder, men hon kommer alltid att vara min Bålstakompis. Från första kvällen vid bänken utanför barackerna när hon fick oss att känna oss välkomna. Jag kände liksom att jag inte var en ensam alien från fel del av världen, hon var lika mycket alien som mig. Och hon sa att hon hade väntat på att tjejen från Bålsta skulle komma. Och det är just det jag vill att hon ska känna imorgon när hon springer ut, stupfull från matsalen. För där ska vi stå allihopa och vänta på henne. Och ge henne en bamsekram innan hon drar iväg till Italien den lyckosten!

Och nu har jag blivit lagom blödig så nu ska jag sluta skriva.

Bålstakompisar 4-ever!

Någonting jag sent kommer glömma, är den dära Friendsdagen -09.
Jag var en etta, likväl som de tjejerna jag delar denna blogg med.

Jag hade hunnit bli rätt bra kompis med Malin, Petra hade precis börjat tolerera mig och, Linn?
Jag visste inte vem det var.
Den hära "Friendsdagen" gick ut på att man i sina mentorsgrupper skulle utföra olika moment på skolans område, på så kallade "stationer". Mentorsgrupperna var inte indelade klassvis som de är i år, utan det var lite huller om buller mellan både inriktningar och årskurser.

Kvällen innan skrev jag till Frida på Facebook-chatten. Det var så vi kommunicerade då. När vi stötte på varandra på skolan, så sa vi bara "hej", och så var det inte så mycket mer med det. Hon var ju för guds skull en tvåa, sådana vågar man inte prata med.
Men bakom en dataskärm, kände man sig rätt trygg ändå. Så, åter till ämnet; kvällen innan så pratade vi på Facebook. Vi kom på att, vi tillhörde faktiskt samma mentorsgrupp! Karins!

Jag berättade dock, att jag var livrädd. För att inte tala om att jag HATAR sådana här samarbetsövningar, nu skulle jag göra det med folk som var äldre än mig också.
Och när Frida sa, att jag skulle komma till henne om det blev läskigt, så sa jag det.
"Du får vara min fadder."

Den hära "Friendsdagen" kom till att bli ganska sugig. Jag upptäckte att även Petra tillhörde Karins mentorsgrupp, men HON DEN JÄVELN lyckades smita, för att hamna i samma grupp som Malin.
Då tog Frida min hand. Och hon släppte den inte. När vi skulle samlas så drog hon ned mig i sitt knä, och var inte rädd för att "visa upp mig" inför sina vänner. Jag skämdes, tyckte allt var så nytt och obehagligt, men... Utan Frida. Utan Frida, skulle den dagen ha blivit så mycket sämre än vad den var.

Och det skulle säkert dessa två år vara, också.
Även fast hon var en stor, fet, bölande tönt idag, så...
Imorgon är hon borta. Och då står jag ensam.

Den där dagen, då jag blev ett fadderbaaarn!
Foto: Pippi

Jaha nu vill Sandra och Malin att man ska blogga så då får man lov att göra det! HAHAH.
Men ja då kan jag skriva om vad jag gjorde igår, jag var istan med Sandra, Malin, Petra och Ronny. Jag, Malin och Petra skulle titta på utklädningskläder till treornas studentskiva som är imorgon, men sedan skulle vi igentligen fixa biljetter till Sthlm Horse show men det glömde vi helt men aja det kanske vi kan fixa nästa helg.

Sen gick vi och käkade lunch tillsammans innan Malin, Sandra och Ronny skulle gå på bio. Efter dom hade gått så skulle jag och Petra och gå köpa lite mera saker till Studentskiva samt skulle jag köpa ett presentkort till framor, det slutade med att vi hittade våra saker till sudentskiva och mitt presentkort, sen gick vi till gamla stan för att ta en glass i den varma solen. Vi satte oss på kajen och solade oss men sen fick det bli av att åka hem.

Nu sitter jag och tittar på CSI och snart blir det Big Brother och lite påsk godis, sen längtar man tills imorgon man får träffa sin älskling! <3

Min älskling! <3

Läkare som inte lyssnar på vad man har att säga.

Om inte detta hade varit värt att lägga upp som ett irritationsmoment, kanske inte jag vid 12 års ålder hade tvingats till att ständigt ha ont i min förbannade jävla vänsterarm, under halva mitt livs gång.

Och då kanske jag hade sluppit det dära gigantiska ärret som jag alltid kommer få bära.
Det förfärar inte alls folk, när de ser det för första gången. Nejnej.

Och det här gäller verkligen inte bara det här med min arm, jag får nästan alltid en känsla av att bli nonchalerad när jag är hos läkare. Om de inte klämmer mig på tuttarna istället. Huvva.

Invandrare som klagar på Sverige som land. Three simple words (och det är verkligen inte "I love you"):
- Åk hem, idjut.

Bergaettor (ja, ni läste rätt), som seriöst säger: "Om det är något ni undrar om Berga så är det bara att fråga mig. :)"

Jag känner att visst, jag gillar skolan, men fan va skönt det är med looov!

Glad påsk på alla!