Någonting jag sent kommer glömma, är den dära Friendsdagen -09.
Jag var en etta, likväl som de tjejerna jag delar denna blogg med.

Jag hade hunnit bli rätt bra kompis med Malin, Petra hade precis börjat tolerera mig och, Linn?
Jag visste inte vem det var.
Den hära "Friendsdagen" gick ut på att man i sina mentorsgrupper skulle utföra olika moment på skolans område, på så kallade "stationer". Mentorsgrupperna var inte indelade klassvis som de är i år, utan det var lite huller om buller mellan både inriktningar och årskurser.

Kvällen innan skrev jag till Frida på Facebook-chatten. Det var så vi kommunicerade då. När vi stötte på varandra på skolan, så sa vi bara "hej", och så var det inte så mycket mer med det. Hon var ju för guds skull en tvåa, sådana vågar man inte prata med.
Men bakom en dataskärm, kände man sig rätt trygg ändå. Så, åter till ämnet; kvällen innan så pratade vi på Facebook. Vi kom på att, vi tillhörde faktiskt samma mentorsgrupp! Karins!

Jag berättade dock, att jag var livrädd. För att inte tala om att jag HATAR sådana här samarbetsövningar, nu skulle jag göra det med folk som var äldre än mig också.
Och när Frida sa, att jag skulle komma till henne om det blev läskigt, så sa jag det.
"Du får vara min fadder."

Den hära "Friendsdagen" kom till att bli ganska sugig. Jag upptäckte att även Petra tillhörde Karins mentorsgrupp, men HON DEN JÄVELN lyckades smita, för att hamna i samma grupp som Malin.
Då tog Frida min hand. Och hon släppte den inte. När vi skulle samlas så drog hon ned mig i sitt knä, och var inte rädd för att "visa upp mig" inför sina vänner. Jag skämdes, tyckte allt var så nytt och obehagligt, men... Utan Frida. Utan Frida, skulle den dagen ha blivit så mycket sämre än vad den var.

Och det skulle säkert dessa två år vara, också.
Även fast hon var en stor, fet, bölande tönt idag, så...
Imorgon är hon borta. Och då står jag ensam.

Den där dagen, då jag blev ett fadderbaaarn!
Foto: Pippi